Don't ever change.
Allt är så underligt idag. Något har hänt.
Inte detta, men jag har tröttnat på att bli kallad för älskling. Bara för att jag sa som jag kände så är jag all of a sudden ovärderlig. Jag älskar ingen. Något, ja. Någon, nej. Har giftigt blod, som frätande syra. I ett annat liv kanske. Jag vill ju bara välja vilken del av hjärnan som ska veta vad jag gör. Vet jag vad jag gör? Tveksamt. Om jag bara kunde se till att finnas på rätt tidpunkt (rättdagplatstiddimension) så skulle allt bli bra. Luften är så len, som en tass på ett mjukt djur. Den är tunnare än vanligt så alla rörelser blir större, tydligare. Ibland gör man saker för att man måste men ibland bara för att det är kul. Mest måsten. Om ett antal timmar ska jag väl låtsas gilla något. Men jag gillar ju bara henne och under hela tiden så tänker jag bara på.... tja henne. Som vanligt. Om man lyssnar på seg musik så blir allt snabbare. Olidligt seg musik. Någon kille sjunger att han inte vet och jag känner att det stämmer. Han vet samma. Önskar att jag slapp vara i fel dimension och känsla jämt. När allt kan spolas och flippas och stoppas och det har kanske gått tusen år men snarare en månad. Det ska finnas någon slags ambrosia som gör att man kan stoppa tiden har jag hört. Då skulle jag stoppa och spola samtidigt så att det har gått tre veckor imorgon. Eller stoppa tiden och ta allas pengar.
Vill mest säga att jag ska eliminera min jävla kropp haha. Ha. Haha. Ha. Inte kul. Man skämtar inte om sånt, inte om hjärntumörer heller. Men om man vill då? Om man faktiskt inte bryr sig? Varför är det fel? Känns som om jag skulle kunna försöka. Skulle ha mig själv och sängen och inte prata med någon. Om man säger att man skiter i någon så brukar den börja bry sig. Det är ett slags hemligt mönster men det fungerar bara ibland. DON'T I FEEL JUST FINE. Förr brukade jag göra saker tills allt blev tråkigt och jag kände för att säga hur bra jag var i fem timmar. Jag gillar när det smakar giftigt om saker. Jag gillar gift. Atombomber och gift. Jag vill ta ut mig själv ur hjärnan. Jävla skal.
Jag vill bara se mig själv le, jag vill bara känna mig hel, bra, fin. Inte rädd och dålig är det för mycket begärt? Enligt universums gällande regler så är det nog det. Alltid något som går fel. Om jag bara var själv jämt skulle det inte hända. Måste skynda mig innan något mer blir smutigt och förstört. Jag bara förstör, men jag hatar ingen. Ingen alls, vill bara lämna allt ensamt.
Inte detta, men jag har tröttnat på att bli kallad för älskling. Bara för att jag sa som jag kände så är jag all of a sudden ovärderlig. Jag älskar ingen. Något, ja. Någon, nej. Har giftigt blod, som frätande syra. I ett annat liv kanske. Jag vill ju bara välja vilken del av hjärnan som ska veta vad jag gör. Vet jag vad jag gör? Tveksamt. Om jag bara kunde se till att finnas på rätt tidpunkt (rättdagplatstiddimension) så skulle allt bli bra. Luften är så len, som en tass på ett mjukt djur. Den är tunnare än vanligt så alla rörelser blir större, tydligare. Ibland gör man saker för att man måste men ibland bara för att det är kul. Mest måsten. Om ett antal timmar ska jag väl låtsas gilla något. Men jag gillar ju bara henne och under hela tiden så tänker jag bara på.... tja henne. Som vanligt. Om man lyssnar på seg musik så blir allt snabbare. Olidligt seg musik. Någon kille sjunger att han inte vet och jag känner att det stämmer. Han vet samma. Önskar att jag slapp vara i fel dimension och känsla jämt. När allt kan spolas och flippas och stoppas och det har kanske gått tusen år men snarare en månad. Det ska finnas någon slags ambrosia som gör att man kan stoppa tiden har jag hört. Då skulle jag stoppa och spola samtidigt så att det har gått tre veckor imorgon. Eller stoppa tiden och ta allas pengar.
Vill mest säga att jag ska eliminera min jävla kropp haha. Ha. Haha. Ha. Inte kul. Man skämtar inte om sånt, inte om hjärntumörer heller. Men om man vill då? Om man faktiskt inte bryr sig? Varför är det fel? Känns som om jag skulle kunna försöka. Skulle ha mig själv och sängen och inte prata med någon. Om man säger att man skiter i någon så brukar den börja bry sig. Det är ett slags hemligt mönster men det fungerar bara ibland. DON'T I FEEL JUST FINE. Förr brukade jag göra saker tills allt blev tråkigt och jag kände för att säga hur bra jag var i fem timmar. Jag gillar när det smakar giftigt om saker. Jag gillar gift. Atombomber och gift. Jag vill ta ut mig själv ur hjärnan. Jävla skal.
Jag vill bara se mig själv le, jag vill bara känna mig hel, bra, fin. Inte rädd och dålig är det för mycket begärt? Enligt universums gällande regler så är det nog det. Alltid något som går fel. Om jag bara var själv jämt skulle det inte hända. Måste skynda mig innan något mer blir smutigt och förstört. Jag bara förstör, men jag hatar ingen. Ingen alls, vill bara lämna allt ensamt.
Kömmentarer
Trackback
