Put to sleep

Detta är en konstig liten text. Både dikt och.... inte? Jag gillar att skriva dikter och försötra dem med verkliga icke-poetiska inslag :3

Jag hatar snö. Den är så jävla vit och ren och syntetiserad. Får mig att tänka på allt jag lämnat. Blir ledsen av snön. Ville ju inte lämna det där förlovad landet. Jag är väl där delvis ibland, itne riktigt ordentlgt längre. Min tid är linjär och jag hatar det. Drömmer om hur det var. Tid vars vinklar inte är som de ska, kjol och magtröja i november. Hur jag liksom flöt mellan världar och allt var så bra. Vem väljer det suddiga skugglandet före de kristallklara sfärerna? Inte jag. Jag väljer att svälta ut det organiska, bli mekanisk bli syntetisk bli. Jag har en sorts religion ändå, kallar mig inte ateist då jag alltid ser mig själv som någon som inte tror. Inte ens på tron i sig. Men det är nog fel, jag tror på henne. Och LazerLazar. Och oheliga världar bortom denna som du endast når två dagar i veckan. Genom att bli en ormflicka. Eller varg, beroende på hur du ser dig själv. Har mest mött manliga vargar. Mest ormiga flickor. Har aldrig mött någon som varit könsneutral, inte än så länge så jag vet inte hur dessa personen ser sig själva. Återstår att se.
Jag tror inte på fina saker, jag tror på fula smutsiga fabriker i kontaminerade dystopier. Jag tror jag är relativt bortlovad till andra dimensioner och jag vet att jag får folk att bli ledsna för mig skull. Men varför är de så ledsna över mig när de faktiskt borde vara ledsna över sig själva? Det är ju de som aldrig fått se saker som inte är menade att ses med våra ögon. Med någons ögon. Saker som gör dig mindre mänsklig. Jag är bättre nu. Mekanisk! Och jag tänker aldrig lämna den alternativa verkligheten. Med sina fantastiska kristaller som sträcker sig ända upp till molnen och den artifciella solen som du själv får bestämma färg på. Jag och malarna, det är vi nu.