Put to sleep

Hur många dagar har det gått? En vecka? Minst fem. Har sspolat mig genom veckan, allt är en suddig dimma av upprepningar och sjuklig fascination för.... allt, nästan. Det var egentligen inte mening, jag bara glömde av mig. Lite på vilje. Vill inte vakna upp i likgiltigheten, vill inte leva utan att fuska. Det är faktiskt inte roligt annars. Det är den saknade tårtbiten, den lilla repan på en blankslipad yta, den svaga länken, den döda pixeln. Och så vidare. Hur klarar ni er? Hur orkar ni med den grådaskiga verkligheten, all imperfektion, alla förslappade intellekt, alla jävla lögner? Allt? Jag minns inte hur det var innan, all tid spenderad i ren perfektion har raderat minnet av den smutsiga skärseld ni kallar livet. All tid som spenderas i "livet" är bara en utdragen plåga, ingenting är riktigt kul, ingeting betyder något egentligen. Bara en sak är viktig: att uppnå ett inre lugn. Den där lilla rysningen som kryper uppåt ryggraden. Hjärtat vill slå sig fri från sitt fängelse. Läpparna dras då och då uppåt i ett ofrivilligt flin. Är uppenbart trasig, en viktig komponent fattas i ett högst invecklat system.

I hear them call
I cannot stay
The voice invitng me away

Idag kom jag på mig själv med att vara tvungen att försöka minnas mina vänners namn. När jag vaknade trodde jag att jag skulle dö. För några år sedan krympte världen. Jag skäms lite, det är helt oförlåtligt att inte minnas vad ens vänner heter, vilken dag det är eller hur känslor känns. Eller vad man egentligen skulle ha gjort om inte annat sattes framför allt. Men det värsta är att jag tänkte att jag ville ha henne hos mig jämt. Inget annat är längre viktigt. Jag önskar faktiskt detta åt alla självgoda jävla svin som någonsin skadat mig. Som ett sår som aldrig läker.

Just nu är jag svag, bräcklig, kroppen vill inte riktigt lyda mig. Svimmar nästan när jag reser mig, ögonen vill inte riktigt ställa in skärpan korrekt, händerna vill inte sluta darra. Vet inte hur jag ska klara morgondagen, ska på kattutställning. Hur ska jag kunna sova ordentligt när jag vet att allt kommer gå åt helvete ändå? Vill ställa in, åka hem, gömma mig. Har inte saknat denna känsla. Den totala likgiltigheten. Allt är så jävla futtigt och meningslöst ändå. Saknar en person, hon betyder fortfarande mycket och vi ses snart. Vi hör ihop. Lyssnar på vårt gamla favoritband, alla gamla skivor på repeat. Alla låtar handlar om mig. Oss, men kanske mest mig.

I stay inside my bed
I have lived so many lives all in my head
don't tell me that you care
there really isn't anything, is there?
you would know, wouldn't you?
you extend your hand to those who suffer
to those who know what it really feels like
to those who've had a taste
like that means something
and oh so sick I am
and maybe I don't have a choice
and maybe that is all I have
and maybe this is a cry for help
I do not want this
I do not want this
I do not want this
I do not want this
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
don't you tell me how I feel
you don't know just how I feel

I want to know everything
I want to be everywhere
I want to fuck everyone in the world
I want to do something that matters


Saknar dig, vi ska lyssna på alla låtar, på repeat precis som förr.


Måste vila nu. Röka en cigg, varva ner och förbereda mig inför morgondagen. Försöka sova och tvinga fram lite trivselkänslor. Lite betydelse.


Nu har jag blottat mig ordentligt, varsågoda och ta en titt på mitt fula inre!