Put to sleep

Jag försöker börja skriva lite poetiskt igen haha. Vad tycks, äre bra eller piss?!?!?
Tänker skriva underlig prosa även om ni säger piss. BARA SÅ NI VET ÄNNA.

Tänker på dåtiden. När jag var lillflickan och inte ormflickan.
Lillflickan, rosa tuggummi format till klumpar och inrökta lägenheter med fördragna persienner.
Vi drack mycket öl och southern comfort, därför kan jag inte dricka whiskey längre.
Ibland satt vi och ritade jättelänge tills det kom män som oftast hette Mats.
Jag ritade alltid mig själv som en liten mops, en jävla knähund.
Kommer alltid bete mig som en.
Männen hade mycket att tala om, även med mig och vi drack vin och hade kul.
Kände mig vuxen, älskade verkligen vargen när han var snäll.
Men han var oftast elak, mycket elak.
Gjorde så jag fick ont och blödde eller bara grät.
Sen tröttnade han och ville inte veta av mig på någon månad, sen började allt om.
En gång kommer jag aldrig glömma.
Jag skrämde honom, jag blev ormflickan för han tillförde gift och då ömsade jag skinn.
Jag blev elak, jag kunde göra jättesvåra saker!
Började retas med alla Matsar, med alla hans vänner.
Spelade på min litenhet, min flickighet, lekte Lolita.
Blev dyrkad. Sen försvann han, och magin försvann men aldrig önskan om mer intressanta liv.

Nu är jag mest en ormflicka.
Jag är två, en snäll och en dum.
En är giftig och en helt ofarlig.
Man kan se det på ögonen om det är giftigt eller inte.
Om jag lever eller är död.
Jag är oftast död, så var inte oroliga.
Giftormar trivs bäst inomhus eller i morgonljus.
Då ler de med hela ansiktet och vill förgifta dig så att du lyder dem.
Dyrka oss i ett tempel byggt av små glittrande plaststenar.

Äh, orka med mer poesi nu. PUSSHEJ.