Osanningen.
Hatar att inget någonsin är bra eller ens bra nog för att jag ska bli nöjd.
Föru idag så bestämde jag mig för att inte vilja äta våfflor, så jag gjorde inga. Men så var jag så jävla korkad att jag åt två fittiga champinjonmackor förut då det blev så bråkgt här hemma. Glömde helt av allt jag bestämt mig för at inte äta något och jag är så arg på mig själv!!! Arg på alla bråk och arg på alla jävla måsten och arg på mig själv framförallt. Jag är så besviken över att jag får ångest så fort jag tänker på att göra slut, för jag vill inte förlora någon mer i mitt liv, men jag vill ändå inte leva så som jag gör nu. Det är väldigt destruktivt och jag vill inte ha det så. Men samtidigt så vill jag bara få höra att jag är fin eller bli omtyckt IRL. Vill ju inte höra att jag är en dum jävla idiot 99% av tiden men den där 1% väger upp det dåliga.
Han försökte t.ex konfrontera mig med ett faktum förut, antagligen hoppades han på att jag skulle bli arg då jag skulle ha blundat för det på något sätt. Tji fick han för jag är mycket stol över just detta faktum, för de är en av de få saker jag valt att göra som gått bra. Och jag blev glad att någon uppmärksammade det och sa "Jag vet, och jag vill inte heller ha något annat liv. Så länge jag har lägenhet och dator och kanske någon vän så är allt så bra det bara kan bli". Då sa han bara lycka till med ditt liv och det kommer jag absolut att göra. Jag vill bara ha det som förut, jag inser det mer och mer. Allt övervinner kärleken, fast kärleken till kärleken övervinner nog allt. MAKES NO SENSE. Men jag är trött på att verka så jävla duktig jämt.
Nu skulle jag visst kolla tv så ja... det får jag väl göra. Sluta oroa mig för att jag plötsligt får skitont i höger underarm lite då och då.
Föru idag så bestämde jag mig för att inte vilja äta våfflor, så jag gjorde inga. Men så var jag så jävla korkad att jag åt två fittiga champinjonmackor förut då det blev så bråkgt här hemma. Glömde helt av allt jag bestämt mig för at inte äta något och jag är så arg på mig själv!!! Arg på alla bråk och arg på alla jävla måsten och arg på mig själv framförallt. Jag är så besviken över att jag får ångest så fort jag tänker på att göra slut, för jag vill inte förlora någon mer i mitt liv, men jag vill ändå inte leva så som jag gör nu. Det är väldigt destruktivt och jag vill inte ha det så. Men samtidigt så vill jag bara få höra att jag är fin eller bli omtyckt IRL. Vill ju inte höra att jag är en dum jävla idiot 99% av tiden men den där 1% väger upp det dåliga.
Han försökte t.ex konfrontera mig med ett faktum förut, antagligen hoppades han på att jag skulle bli arg då jag skulle ha blundat för det på något sätt. Tji fick han för jag är mycket stol över just detta faktum, för de är en av de få saker jag valt att göra som gått bra. Och jag blev glad att någon uppmärksammade det och sa "Jag vet, och jag vill inte heller ha något annat liv. Så länge jag har lägenhet och dator och kanske någon vän så är allt så bra det bara kan bli". Då sa han bara lycka till med ditt liv och det kommer jag absolut att göra. Jag vill bara ha det som förut, jag inser det mer och mer. Allt övervinner kärleken, fast kärleken till kärleken övervinner nog allt. MAKES NO SENSE. Men jag är trött på att verka så jävla duktig jämt.
Nu skulle jag visst kolla tv så ja... det får jag väl göra. Sluta oroa mig för att jag plötsligt får skitont i höger underarm lite då och då.
Kömmentarer
Trackback
