Put to sleep

Ledsen tjej idag. Alla mina gamla vänner bara dissar mig, skiter i att fråga vad jag kulle ha gjort på nyår (satt hemma och poppade pillz och spelade tvspel hehe, MEN ÄNDÅ.) Jag älskar mina nya vänner, men ja vill gärna ha kvar min gamla bästis och alla de andra också. En av dem skiter verkligen totalt i mig och jag blir så jävla ledsen när jag gång på gång försöker återfå kontakten med henne men bara får tystnad tillbaka. Tur att jag har Sofie nu, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Jag går knappt ut längre så det är väl inte så konstigt att folk slutar fråga om man nu resonerar som dem. Men det gör inte jag. Om jag hade en vän som alltid tackade nej av förklarliga skäl någon skulle jag fan ändå inte sluta fråga.

Så jag tänker lyssna på arg och mekanisk musik (Berkowitz Lake And Dahmer, mest pga deras fantastiska bandnamn (<-Emerson Lake And Palmer heter bandet de fuckat upp namnet från))

Drömmer om hur det var förut när vi alla var vänner och ingen förutom mitt ex hatade mig. OH THE GOOD OLD DAYS.

Jag ryser i hela ryggraden. Det är lite som att du känner det längst ner i ryggraden och sen åker det längre upp, och när det kommer till hjärnan så känner du det. Seriöst mycke finare verklighet när det når ut till ögonen. Har iten många sånadäringa kvar idag. Men jag tror det blir bättre nästa månad. Lever fan för dagen, inte för nästa månad. Behöver all flykt jag kan få. TO KEEP MYSELF TETHERED TO THE DAYS I TRY TO LOSE. För att citera en gammal fin låt. Heh. Vet ni vem jag mötte förra vecke? HONOM. Fast vi hälsade inte fast vi bara var två meter från varandra och han pratade med hon jag var med. Ville så jävla gärna springa efter och bara "Hallåååååååååå minns du mig? Gief shitt plox?" Fast det gjorde jag inte och jag hatar mg själv för det. Jävla vekling. Vågar inte säga ifrån och göra det jag vill. Ni kallar det nog duktigt men det gör inte jag. Jag kallar det döden. Att dö självständighetsdöden. Man ska ju göra som man vill och jag vill mer än gärna bli mitt gamla jag igen.